Schedvinska ätten i korthet

Schedvinska ätten korthet

Denna korta sammanställning bygger på ett par föredrag, hållna i samband med sammankomster vid årsmötena i den von Schedvinska släktföreningen. Det visade sig vid dessa släktträffar, att de släktingar, som har strålat samman, hade ytterst skiftande kunskaper om sin släkts historia. Kanske är det detta, som är det vägande skälet att de har sökt sig till dessa träffar. Det är därför av vikt att sprida dessa kunskaper även med andra medier. Ingen framställning kan bli fullständig, utan detta är bara försökt att ”nosa på ytan”. Sedan måste de som så önskar, själva börja studera delar ämnet i detalj. Man kan ofta känna historiens vingslag, då man läser om hur olika släkter vävs samman vid giftermål. De olika släkternas värderingar blandas ofta till en ny inriktning där man ser grundstenarna, men resultatet blir ofta något nytt. När äktenskapen ingås har parterna ingen aning om vilken historisk knutpunkt just deras förening kan visa sig bli i släktens historia.


Ett stort tack till Mats och Greta Behn för deras energiska och grundliga forskning i detta stora och spännande ämne. De har tillsammans med gruppen ”CLUB SCHEDVIN” arbetat intensivt för att kartlägga vad som finns kvar av släktens historia idag. Gruppen "Club Schedvin" har bestått av förutom Mats och Greta Behn även av Jan von Schedvin,

Carl-Gustav von Schedvin och Barbro Lundgren.


De äldsta släktingarna på svärdslinjen

Den gamla tidens uppfattning var att männen insatser skulle dokumenteras väl under det att kvinnornas/hustrurnas arbete och namn inte nämns eller i undantagsfall bara i förbigående. Detta gör att det kan vara svårt att få fram lika många detaljer om kvinnornas insatser.


Den äldste vi känner i släkten von Schedvin är borgaren Sigfrid i Västerås. Vi vet att han var född 1486. Vi känner inte till så många data om denne man och hans näringsfång. Han benämnes borgare varför vi kan dra slutsatsen att han bör ha varit affärsman av något slag. Han skulle annars haft en annan titel. Vi vet emellertid att Västerås var vid denna tiden en ekonomisk maktfaktor i Sverige, med tanke alla affärstransaktioner i Bergslagen. Kanske hade borgaren Sigfrid kan ha kommit till Västerås med Hansans hjälp och han kan mycket väl ha haft ett helt annat ursprungsland? Detta nämner källorna inget om.


Näste man som dyker upp i släktkrönikan på svärdslinjen är borgaren Sigfrids son Mattias Sigfridsson eller Mattias Sigfridii som han skrev sig på latin. Vi vet från släktboken att Mattias Sigfridsson var först kaplan i Arboga och blev senare kyrkoherde i Möklinta 1569. Han flyttade sedan som kyrkoherde till Haraker utanför Västerås. - Han var riksdagsman för prästerståndet i Västerås stift 1590 och undertecknade Uppsala möte 1593. Det var tveklöst en mycket stor ära för honom att deltaga i detta svenska kyrkomöte. Han insåg säkert den historiska betydelsen av Uppsala Möte. Han dog 1608. Vi noterar att Mattias har lämnat sin faders merkantila inriktning och istället har han valt att bli präst i den nya lutherska kyrkan. Det var mycket vanligt att den nya kyrkan rekryterade sina präster ur andra samhällsgrupper än de tidigare prästernas skara. Visserligen var prästerna ett eget stånd sedan 1202, men de nya prästerna följde traditionerna och tog upp de tidigare prästernas fallna mantel. Vi ser att Mattias Sigfridsson avvek på intet sätt från detta. Vi vet att detta var en märklig tid i landet inte minst för prästerna. Mattias Sigfridsson hade säkert en mycket tuff tid under de första åren av sin prästgärning. Han hade bara Nya Testamentet på svenska, från 1527, att tillgå. Resten av den teologiska litteraturen, som han hade tillgång till var på latin och kom från den katolska kyrkan. Han var då tvungen att översätta allt och det på ett sådant sätt att han inte stötte sig med de överordnade kyrkliga ledarna i landet. Allt måste ju vara så att de lutherska tankarna kom fram på ett önskvärt sätt samtidigt som den katolska läran bekämpades. Vi skall vara medvetna om att översättningen av hela Bibeln inte kom förrän 1542. Samtidigt som vi skall vara medvetna om att befolkningen i landet var vana vid den katolska liturgin och ville inte kännas vid någon nyordning.


Tredje man på i släktkrönikan på svärdslinjen är Leonard Mattiasson eller som han ibland skrev sig Leonard Mattiasii. Vi vet att han var kyrkoherde i Haraker efter sin far. Leonard Mattiasson dog 1646. Han bör vara född omkring 1585 eftersom han var inskriven som student i Uppsala 1601. Vi ser att Leonard Mattiasson var rätt hemkär, liksom sin far. Han har visserligen fått sin utbildning vid Uppsala Universitet, men sedan återvänder han till hemorten. Som präst fick han uppleva hur hans ställning stärktes påtagligt och hur han samtidigt också blev ämbetsman i staten i kraft av sina bokliga kunskaper. Västerås stift var ett föregångsstift i flera avseenden. Leonard bör ha varit en intresserad och duglig präst


Fjärde man på svärdslinjen är Johannes Leonardsson var född 1612 och dog 1682. Hustrun hette Katarina och var dotter till kyrkoherden i Svärdsjö. Johannes Leonardsson var lärare vid den av biskopen Olof Rudbeck inrättade gymnasieskolan i Västerås 1638. Johannes Leonardsson var med från början då denna berömda gymnasieskola startade. Johannes var en av de av biskopen Olof Rudbeck utvalda prästerna som skulle undervisa i denna pionjärskola. Det ansågs allmänt undervisning var något mycket slitsamt och att slitna lärare borde efter väl utförd tjänst i skolan få ett fett pastorat som belöning. Även prästen Johannes Leonardsson fick denna belöning. Han var komminister i Sundborns församling och fick sedan transport till St. Skedvi församling 1658. Detta är intressant att notera att det är då som släkten kommer i kontakt med St. Skedvi socken, som kom att få betydelse för det framtida släktnamnet. Det är bara under tiden från 1658 till 1682, som släktens företrädare befinner sig i St. Skedvi socken.


Femte man på svärdssidan är Johannes Johannsson Schedvin var född 1650 och död 1722. Komminister i Säter 1684 och Kyrkoherde i Kungsåra 1699. Vi ser att släktens företrädare håller sig fortfarande inom ett geografiskt litet och begränsat område. Traditionen med studier i Uppsala och sedan söker man sig så nära hemorten som möjligt.


Sjätte man på svärdssidan är Daniel Schedvin född 1685 och död 1742. Han var Rektor vid gymnasieskolan i Västerås 1722 och kyrkoherde i Orsa 1730 och kontraktsprost där 1740. Man måste inse att släkten antingen haft goda kontakter med gymnasieskolan i Västerås och varit dugliga, eftersom de lyckades ta sig till skolan i flera generationer. Han avled i ett åsknedslag i Sätra Brunn 1742.


Sjunde man på svärdssidan är Daniel Schedvin adlad Schedvin. Född 1724 och död 1797. Han var student i Uppsala 1739 och volontär vid Livgardet 1749. Studierna i Uppsala gick inte lika bra som för förfäderna. Han lyckades ej bli präst hitta fick en annan utkomst. Han sökte sig därför istället till den militära banan. Men han kom från prästståndet så han kunde ej bli officer. Han fick därför börja det militära från början. 1754 hade han blivit korpral. Daniel hittade dock en hustru som var prästdotter ifrån Kjula i Södermanland. 1756 fick han genom en ren slump kännedom om drottning Lovisa Ulrikas försök till statskupp mot ständerna. Statskuppens avsikt var att ändra regeringsformen så att kungen åter skulle få makten. Drottningen var ursinnig på ständernas införande av namnstämpeln om kungen vägrade att skriva under ett beslut. Daniel Schedvin rapporterade dessa sina iakttagelser om detta statskuppsförsök till ständerna och stadskuppens deltagare straffades grundligt. Som belöning för sina insatser adlades Daniel Schedvin och blev löjtnant och fick 1000 daler silvermynt och 100000 daler kopparmynt av statsmedel för att inköpa ett lämpligt fidekommiss. Valet föll på säteriet Väsby utanför Torshälla. Daniel Schedvin trivdes dock ej där utan sålde detta säteri. Efter flytt till Värmdön och sedan nordöstra Småland köpt Daniel von Schedvin det gamla Liljehöökska godset Gälared i Älvsborgs län. Han bröt släktens traditioner och flyttade från sina förfäders bygd. Daniel Schedvin adlades Schedvin men med tanke på övriga icke adliga släktingar så ändrades namnet till von Schedvin för att på så sätt skilja hans ättlingar från övriga icke adliga släktingar.


Johan Schedvin var en halvbror till Daniel von Schedvin. Johan Schedvin var bl. a. Teologie doktor. Han sökte olika tjänster bl. a. en domprosttjänst och trots goda meriter fick han ej dessa tjänster vid de tider då hattarna hade makten i landet. Först efter Gustav III:s statskupp var denna makt bruten och han kunde tillträda denna tjänst i Stockholms Storkyrka.  Senare kyrkoherde i Svärdsjö. Åter en man på svärdsidan, som drogs till släktens gamla hemtrakter.


Den skotska släkten Strang

Släkten Strang kommer på kvinnosidan in i den von Schedvinska släktens historia. Daniel von Schedvins (som adlades 1756) mor hette Anna Katarina Strang.  Anna Katarina var född 1695 i Bergslagen och dog året efter att Daniel föddes dvs. 1725. Daniels styvmor, Helena Fellenius, gifte sig med Daniels far ett år senare 1726. Helena Fellenius kom av prästsläkt och hennes syn på sociala värderingar kom att tillföra släkten nya tankar. Det var hon som uppmanade styvsonen Daniel att lägga till ett von till namnet Schedvin trots att detta ej i fanns med i adelsbrevet. Detta för att hans namn skulle påvisa sin adliga natur och därmed skulle skilja sig från de övriga halvsyskonens icke adliga namn. Detta beroende på avslöjandet av revolutionsförsöket 1756 var en nackdel för hennes barn dvs. Daniels halvsyskon.


Anna Katarina Strang härstammade inte från en prästsläkt, utan hennes far Jakob Strangh var bruksägare till Nyhammars Bruk, och dessutom delägare till Flodhammars och Bernshammars Bruk norr om Köping. Anna Katarinas yngre bröder i den Strangska släkten, kom att framgångsrikt studera teologi på hög nivå och kom att få höga teologiska ämbeten under lång tid vid Uppsala Universitet och vid gymnasieskolan i Västerås.


Den förste Strang som vi känner till i Sverige är Hans Strang. Vi vet om Hans Strang att han kom från Skottland till Sverige under Johan III:s tid - han var med och undertecknade riddarskapets lovtraktat till kung Sigismund I i Reval 1589 - han var med och undertecknad Uppsala mötes beslut 1593 för ridderskapet (Den andre i släkten som undertecknade Uppsala mötes beslut!). Det är märkligt hur snabbt Hans Strang blir accepterad som adelsman i Sverige. Hans Strang gifte sig under slutet av 1500-talet med Karin Andersdotter Bagge och blev genom henne ägare till Skällsnäs. 1610 omnämndes änkan Karin Strang i adelsregistret.


Sonen till Hans Strang hette också Hans Strang och valde faderns yrke och blev militär. Han var löjtnant vid Kalmar regemente och vi hittar honom som föraren Hans Strang. Han stupar vid slaget vid Wittstock 1637 som kapten. Han dog ogift då utdog denna delen av släkten Strang på svärdssidan.


Jakob Strangs far hette Herkules Strang och var född i Köping. Vi vet att han hade intressen och kunskaper kring järnbearbetningen. Herkules Strangs hustru var född Skotte. Herkules svärfar sysslade med vägning av järnet innan det skickades vidare för försäljning. Detta visar på att det var flera skotska invandrare, som sysslade med järnhanteringen, utan det måste ha varit flera skottar, som hade intresse av denna kommers.


Herkules Strangs far heter Albrecht Strang och var född i Stockholm. Albrecht Strangs hustru hade ett valonnamn, vilket visar på att dessa skottar isolerade sig inte utan de samverkade. Albrecht Strangs far heter Hans Strang och hans mor Karin Andersdotter Bagge. Dessa namn har vi hört talas om tidigare. Denne son nämnes inte i förteckningen från Tjust om Hans Strang och hans familj för Albrecht Strang var inte militär. Vi vet dessutom att det var inte hela familjen Strang som försvann från England-Skottland, utan en del av familjen finns kvar i Skottland, där hade de också möjlighet att leva vidare. Vi ser också att namnet Bagge dyker upp. En företrädare för släkten Bagge undertecknade också Uppsala Mötes Beslut 1593. (Den tredje förfadern som undertecknade beslutet)


200 år på Gälared

Jag har i de tidigare kapitlen i denna skrift på flera ställen talat om hur Daniel von Schedvin tillsammans med hustrun Anna Maria Hjortsberg till slut hamnade på Gälared i Hillareds socken. - Men vägen dit var krokig och först hamnade man på Väsby säteri utanför Torshälla. Daniel hade inte undersökt tillräckligt noga vilka människor som han skulle få som grannar då han köpte Väsby säteri. De tvangs ganska snart att sälja Väsby och flytta tillbaka till Stockholm. Under tiden på Väsby föddes en dotter, som dog efter någon månad. Vi vet också att familjen bodde en tid på Värmdö utanför Stockholm, för där dog parets andra barn en son. Om denna vistelse på Värmdön har någon koppling till familjen Strang är okänt. Daniel skriver i ett av sina många brev till sin styvmor Helena Fellenius att de båda barnens död betraktade han och hustrun, som ett straff från en högre makt, för det lidande han hade orsakat de i den avslöjade revolutionen ingående officerare med familjer, i samband med att han avslöjade revolutionsplanerna 1756.

Efter försäljningen av Väsby köpte han ett annat gods i Kalmartrakten 1762 – Alö och Marstad. Men av något skäl som vi inte känner till, ansågs detta gods också som olämpligt för familjens säkerhet beroende på hans belackare i hovpartiet. - Slutligen 1768 köpte han godset Gälared som ett lämpligt fidekommiss, av fru Charlotta Bergner von Ritterstein. Gälared hade gått i arv hos ätten Liljehöök som fortfarande använder namnet Gälared i sitt adelsnamn.


Man kan då fråga sig vad är ett fideikommiss och vad var idéerna bakom denna ägandekonstruktion? Det var ursprungligen en idé, som hade kommit in i Sverige från Europa, i samband med de stora krigen på 1600-talet. Det var ett effektivt försök till ett socialt skyddsnät för samtliga medlemmar i en familj, som ägde ett eller flera fideikommiss. Om någon av männen i familjen blev dödad i under ett krig eller på annat sätt omkom, skulle änkan och barnen kunna söka sig till fideikommisset och få en bostad och möjlighet till lämplig försörjning genom fideikommissariens försorg. Fideikommisset ärvdes alltid av den äldste sonen till den förre fideikommissarien och hade han ingen som kvar i livet fanns det reglerna som mycket väl angav vem som skulle ta över förvaltningen av fideikommisset.


Den förste på Gälared i ätten von Schedvin blev därmed Daniel von Schedvin (1724 – 1797) och han var fideikommissarie under tiden 1768 – 1797. Jag har tidigare talat om att Daniel von Schedvin var en flitig brevskrivare och han har i flera av dessa brev framhållit att han kände sig trygg och väl till mods tillsammans med sin familj på Gälared. Vi vet också att hans styvmor Helena Fellenius besökte familjen omkring 1775 på Gälared. Besökare på Gälared har då efteråt, sedan de träffat henne, omtalat den viljestarka äldre kvinnan, som var på besök hos familjen von Schedvin. Detta understryker bara vad jag nämnt tidigare om hennes förmåga och vilja att styra de olika släktingarna.


Under Daniel von Schedvins tid på Gälared finner vi hela Gustav III:s regeringsperiod. Det bör ha varit ganska lugnt och skönt för familjen att vara borta från alla omvälvande händelser runt om i landet under denna tid. En hel del av de nyordningar som Gustav III:s tid medförde spred sig ju senare ut i landet. Vi har skäl att tro att de händelser 1756 – 1764, som samtidigt hade givit familjen en stark ekonomisk bas, även hade inplanterat en stor skräck för människor med makt. Familjen strävade tydligen efter att hålla sig undan dessa människor.


Näste i ätten von Schedvin på Gälared var Johan Jonas von Schedvin (1763 – 1823) och han var fideikommissarie 1797 – 1823. Vi ser på födelsedata att Johan Jonas von Schedvin var född på Aspvik på Värmdön öster om Stockholm och han har därmed varit med om familjens ”flyttkarusell” som liten. Han bör dock inte ha varit mer än 5 år då familjen bosatte sig för gott på Gälared. Johan Jonas von Schedvin var militär i unga år vid bl. a. regementen i Jönköping och Axvall. Fideikommissystemet gjorde att han var tvungen att ha någon lämplig syssla innan hans far dog och han tvangs ta över skötseln av fideikommisset. Detta leder till att många har kritiserat de blivande fideikommissarierna i många adelsfamiljer, för att dessa inte har ägnat sig åt någon banbrytande och ärofull yrkeserfarenhet. Samtidigt bör man i detta sammanhang påpeka att denna militära yrkesverksamhet samtidigt gav dessa män en helt annan livserfarenhet än om han hade varit hemma på godset hela tiden. Vidare kunde ju ingen människa veta när fidekommisarien skulle dö. Det har hänt i flera andra släkter att fideikommissarien har överlevt samtliga sina barn, så att ett barnbarn kom att efterträda honom.


Den tredje von Schedvinättlingen på Gälared var Daniel Gustaf von Schedvin (1792 – 1850) och han var fideikommissarie 1823 – 1850. Daniel Gustaf von Schedvin ägnade sig även han i unga år åt militär verksamhet på Älvsborgs regemente, av samma skäl som hans far hade gjort detta. Det var vid den här tiden ett sätt för adelsynglingar att avlägga ett mandomsprov, genom att kunna stiga i de militära graderna. Skräcken för maktmänniskor fanns säkert inte kvar hos familjen von Schedvin. Vi har inga upplysningar om man fortfarande höll kontakt med de övriga släktingarna i släkterna Schedvin och Strang.


Den fjärde von Schedvinättlingen på Gälared var Anders von Schedvin (1803 – 1881) och han var fideikommissarie 1850 – 1881. Den som studerar släktregistret upptäcker snart att Anders von Schedvin övertog fideikommisset efter sin kusin Daniel Gustaf von Schedvin.

Här ser vi plötsligt hur man får ta till andra regler vid byte av fidekommissarie. Under Anders von Schedvins tid börjar även utvandringen till USA ta fart. Vi vet att även i Hillared fanns det många människor som sökte lyckan västerut och det fanns även människor med namnet von Schedvin, som reste över till USA. Fotograferingskonsten kom till dessa bygder. Det gör att Anders von Schedvin är den äldste fideikommissarien som vi har fotografi på.


Den femte von Schedvinättlingen på Gälared var Daniel Otto von Schedvin (1855 – 1930) och han var fideikommissarie 1881 – 1930. - År 1916 d.v.s. under Daniel Otto von Schedvins tid som fideikommissarie brann mangårdsbyggnaden på Gälared ned. Daniel Otto lär då ha yttrat att han avsåg inte att bygga upp denna mangårdsbyggnad, utan skulle det ske så fick hans son i sinom tid ägna sig åt detta. Istället flyttade familjen in i ett mindre hus vid sidan om den plats där det gamla mangårdsbyggnaden till Gälared hade legat. Detta hus var ursprungligen tänkt som det nya änkesätet. Man byggde istället till detta hus i flera riktningar och det blev den nya mangårdsbyggnaden till Gälareds gods. Vid branden av gamla Gälared 1916 har det berättats att man inte hade tillfälle att rädda så mycket av lösöret. Vad som fanns kvar av inventarier efter branden var en stor träbyrå och en gammal brännvinsflaska i glas med Gustav III:s namnskiffer på.


Man hade vid denna tiden stora jaktföljen som höll till på Gälared. Elis Karlsson, han var systerson till fideikommissarien Daniel Otto von Schedvin berättade att han som pojke på 1890-talet hade fått en liten syssla av fideikommissarien på Gälared vid dessa jaktföljen. Han skulle utfodra alla hundarna före jaktens början enligt följande:

- de gästande hundarna skulle ha fett fläsk så att de förlorade sitt luktsinne

- hundarna som hörde hemma på Gälared skulle istället ha stark ost så att deras luktsinne förstärktes

Allt för att visa de egna hundarnas förträfflighet i jämförelse med gästernas.


Den sjätte von Schedvinättlingen på Gälared var Carl Robert von Schedvin (1890 – 1941) och han var fideikommissarie 1930 – 1941. I unga år var han prokurist och startade firman Göteborgs affärsbyrå. Genom sina affärskontakter utåt så hade han andra möjligheter att utveckla skogshanteringen och försäljningen av de skogsprodukter som Gälared kunde producera. Tiderna hade ändrats och plötsligt är det inte lika lämpligt att förbereda sig som fideikommissarie genom att bli militär, utan istället satsar man på en affärsmannabana.


Den sjunde och siste von Schedvinättlingen på Gälared var Daniel von Schedvin (1913 – 1959) och han var fideikommissarie 1941 – 1959 . I unga år var Daniel von Schedvin anställd vid Svensk-Engelska Mineralolje AB och under början av 2:a världskriget anställd vid arméförvaltningen. Under sin tid på Gälared innehade han ett stort antal kommunala uppdrag av olika slag.


Under Daniel von Schedvins tid som fideikommissarie började en samhällsdebatt om fideikommissens vara eller inte vara. Många ansåg att detta gamla familjesociala skyddsnät inte hade någon plats i det moderna samhället, därför att så många befann sig utanför. Statsmakterna hade redan på 1940-talet påbörjat svårigheterna att bibehålla fideikommissen genom att införa så höga arvsskatter vid växlingen av fideikommissarie. Avsikten med detta var att det skulle ske en egenavveckling av dessa gamla släktgods. Man ville att allt skulle säljas och följa moderna lagar. Under 1950-talet beslöt statsmakterna att de flesta fideikommissen i landet skulle avvecklas då den nuvarande innehavaren dog.


Daniel von Schedvin hade då han tillträdde fideikommisset haft att kämpa med en mycket stor arvsskatt. Han insåg rätt snart att han därför var den siste fideikommissarien von Schedvin på Gälared och hade därigenom sett till att det fanns en ordentlig plan för hur det hela skulle avvecklas på ett för bygden lämpligt och gynnsamt sätt. Han ordnade på ett genialt sätt med stiftelser, som skulle ta över förvaltningen av godset och hur avkastningen skulle delas ut genom olika fonder i Hillareds socken. Detta är utan tvivel de största donationerna som Hillareds socken någonsin fått.


Av Anders Behn 2013-05-01